Nyckeljävel

Gick ut en sväng på lunchen för att justera mina glasögon som bara halkar ner. Det blev särskilt irriterande när jag intervjuade en rysk biskop och hans delegation på förmiddagen. Så fort jag skulle titta upp från mitt anteckningsblock fick jag peta upp glasögonen.

Innan jag gick ut låste jag in husnyckeln i klädskåpet och la skåpnyckeln i samma jackficka som mobilen. När jag sedan kom tillbaka och skulle hänga in jackan var nyckeln inte kvar. Darn!

Ut igen, gå samma vägar och stirra ner på marken. Inga nycklar. In i affärer och fråga. Inga nycklar. Polisstationen. Inga nycklar. Tillbaka till jobbet där jag, med Googles hjälp, har lärt mig öppna skåp utan nycklar. Jag har dock inte haft riktigt rätt redskap, mina små gem har inte varit till någon hjälp. Inte brevkniven heller.

Det är verkligen ironiskt. Dels att jag just köpt en riktig nyckelring för att slippa använda ett ihoptejpat gem, men också att jag så sent som i går kväll tänkte att våra grannar borde få en extranyckel. Morfar borde också få en, varför har inte morfar en extranyckel??

Nu är mamma på väg från Kalix för att släppa in mig, pappa är på kurs. Som av en händelse hade Kerstin ett ärende i Luleå också! I väntan skriver jag på min ryska artikel och har köpt Rättvisemärk choklad på krita i receptionen som tröst för den försvunna nyckeljäveln. Det vill säga, jag tog choklad eftersom det inte fanns någon att betala hos just då.